Är träning farligt?

Träning Många skrattar åt mig när jag berättar om ALLA mina idrottskador och vissa tycker att jag påminner om Salming. Så därför har jag beslutat mig för att fullt ut göra en redovsining på de kroppsdelar som fått lov att besöka läkare eller tom lagt sig under kniven. Men trots alla mina skador så lever jag ett fullvärdigt liv och kan göra nästan allt jag vill. Jag låter inte mina skador hindra mig i att leva livet.

Jag och min pappa brukar skämta med varandra om att vi har fel gener i en galen släkt. Med det menas med att vi är en väldigt aktiv släkt som inte räds att prova på nya saker. Men att vi samtidigt ev. saknar ett protein i våra knäleder bla. som gör att mer än hälften av oss har knäproblem. Sen att jag är född med plattsvank som gör att jag lätt får rygskott har ju inte heller förbättrat mina odds till ett smärtfritt liv. Men jag ler ändå!

Trots (jag börjar nerifrån o upp):

-Kniv i tån- mest klantigt av mig själv- blev ett ärr!

-Plattfot

- Stukade fötter, har tom lyckats 2 ggr att få dubbelsidigastukningar.

- Slatter i vänster knä vid 9 års ålder.

- Knäskålen ur led vid 14 års ålder

- Ledbandsoperation 2001

- Korsband och meniskoperation 2002

- Ytterligare meniskoperation 2006

- 4 st ryggskott mellan 1999-2006

- Spricka i svanskotan- pulka är farligt!

- Överrörliga fingerleder som lett till skador

- Tumskada, haft sönder allt utom benet, operation 1996

- Stukade handleder, flertal gånger pga kulstötningen

- Tennisarmbåge 2 ggr i höger.

- Roterad nackkota plus ihoptryckta nackmuskler- landade på huvet i skidbacken

- Rejäl hjärnskakning, tappade tillfälligt syn o hörsel bla.

- Ögonskada, fick ett klubblad rätt över ögat.

Trots allt detta så anser jag att det är aktiviterna och idrotterna som verkligen har förgyllt mitt liv hittills. Så om jag ska svara på titeln så för mig är det ett klart NEJ! Men det är klart att all träning kan utföras på ett säkert sätt och visst, vissa gånger har jag haft ren tur att det inte gått mer illa. Idrottandet har i mitt liv, gjort att jag kan le, det är därför jag har tyckt att all smärta har varit värt mödan. Sen har jag även en stark muskulatur att tacka för att all rehabilitering gått snabbt för mig.

Jag kommer nog alltid tycka det är kul med aktiviteter, alltifrån promenader till att åka störtlopp i slalombacken, så länge jag ler med livet så fortsätter jag.